Fjällsmultron: Ensam på fjället - Svenska Fjällklubben

english

  • Svenska Fjällklubben

Fjällsmultron: Ensam på fjället

Solnedgång

Jag hade just passerat en milstolpe. Efter trettiofyra dagar och drygt 65 mil till fots var jag halvvägs genom min vandring längs med Gröna bandet.

Det var äntligen dags att lämna Kungsledens vältrampade motorväg bakom mig. Framför mig hägrade istället tio mil av Västerbottensfjällens ensligt vackra kalfjäll, via sjön Arevattnet och Skalmodal. Ett riktigt fjällsmultron för dig som vill ha fjället för dig själv!

Är det inte märkligt att många av oss vandrare samlas och trängs på samma begränsade leder, samtidigt som stora delar av den svenska fjällvärlden ligger ödslig? Den ligger där tålmodigt och väntar på oss, outforskad och ouppmärksammad. Under fem dagar vandrade jag helt ensam över kalfjället i den sena augustivärmen. Det är som ett parallellt universum uppe på tusen meters höjd. Som om någon satt en glasbubbla över världen. Där innanför råder fridfullhet. Tystnad. Stillhet. Frihet. Inte ett spår av mänsklig närvaro, så när som på stenarna som står uppställda som ledmarkeringar. Här är orört och oförstört.

Ett område som ger utrymme för reflektion och närvaro. Mil efter mil över folktomma fjällvidder. Det var jag, fåglarna och några ensamma renar på fjället. Etappen påbörjas i skogsbrynet invid den långa stranden vid Sundnäset. När jag vaknar är allt vitt. Sjön jag tältar vid finns inte längre. Istället sträcker sig himlen ända fram till strandkanten.

Jag förbereder min frukost och följer hur solen långsamt börjar leta sig igenom dimtäcket. Sakta placeras öar, hus, skogar och berg tillbaka där de låg igår. Sedan ger jag mig av. Efter fem kilometer asfaltväg kliver jag på leden som startar från Atostugan, söder om Boxfjäll. Leden är stundtals igenvuxen och otrampad. Fjället är fullkomligt täckt av blåbär och mogna hjortron breder ut sig i stora fält. Bären står orörda i detta folktomma område.

Jag plockar kåsan bräddfylld flera gånger och resten hamnar i munnen. Jag vandrar ensam över de gröna, böljande kullarna och känner mig fri. Civilisationen känns oändligt långt bort, trots att skylten meddelar att jag bara gått åtta kilometer från den vältrafikerade vägen som leder in i Norge. Snöfläckar ligger kvar på bergens nordsluttningar. Fält av vit ängsull breder ut sig. De klara små bäckarna med stenbotten slingrar fram. Och vyerna tar andan ur en. På kvällen når jag fram till Arevattnet – en sju kvadratkilometer stor fjällsjö där vågorna kluckar mot stenstranden. Sjön ligger inbäddad bland bergen och hit kommer man bara till fots. Här hade jag kunnat stanna. Jag lägger guldkornen på minnet och lovar mig själv att komma tillbaka en annan gång.

Efter sjön väntar en tung stigning på 500 branta höjdmeter rakt upp för bergssidan. Jag räknar rösen – ett i taget – fem, nio, tolv, nitton, trettiofyra. Väl uppe belönas jag med storslagna vyer. Jag balanserar på gränsen till Norge och stigen slingrar sig förbi ett av de gulmålade riksrösena. Några kilometer senare viker jag av från leden för att följa bergskammen över Aamere och Skaalmavaartoe. Och så plötsligt, högt där uppe, fångas jag av en stormvind. Det är en oerhört mäktig känsla att vandra längs är magiskt, vinden brusar runt dig och du har världen långt där nedanför dina fötter. Efter att ha letat mig ner för berget når jag Skalvattnets utflöde.

Där slår jag upp mitt tält i solnedgången och tar ett kvällsdopp. Vattnet flyter sakta ner över de plana klipporna. Det letar sig fram över steniga etage och försvinner iväg i ett vattenfall ner mot med den höga, smala bergskammen i den starka vinden. På de högsta punkterna ser jag långt, långt ner på båda sidor om mig. På ena sidan vilar sjön Skalvattnet och på andra sidan Vapstälven, ett vattendrag i miniatyr som ringlar parallellt med vägen in i Norge. Solens mjölkiga ljus silas ner genom hålen i molntäcket. Och långt där uppe bland molnen och kvällssolen, ja, där vandrar jag. Kanske är det tillfällen likt dessa som gör människor religiösa? Tillfällen när ljuset Vapstälven. Och själv fyller jag kåsan med hjortron innan jag kryper ner i sovsäcken. I morgon blir det hjortrongröt till frukost ännu en gång.

 

Sofie Kindahl är blivande fjälledare genom Svenska Fjällklubben. Hon vandrade Gröna bandet 2019. @pausfranekorrhjulet


 Publicerad i Fjället nr 4/2020

Följ Svenska Fjällklubben

Följ Svenska Fjällklubben på Facebook Följ Svenska Fjällklubben på Instagram

Partners

Hilleberg
Lundhags
Fjällfararnas Gröna band
Fjällfararnas Vita band

english