Läger med utsikt över Rovdjurstorget

Det finns vissa tältplatser som man aldrig glömmer och nu ska jag berätta om en som jag kom att tänka lite extra på efter att ha sett dokumentären om Edvin Nilsson.

Sommaren 1998 har jag och vandrarkompisen Jens bestämt oss för att prova västra sidan av Rapadalen. Vi kommer från Skárjá och har siktet inställt på Luohttoláhko. Efter att ha vadat Guohperjåhkå fortsätter vi utmed sluttningarna nedanför Oalgásj. På grund av stora videbuskage är vi tvungna att hålla höjd och gå en del på skrå. Vi vadar Oalgásjjågåsj utan problem och kommer fram till jokken från Jågåsjgaskajiegŋa. Det är mycket vatten i jokken och vi letar längre och längre upp efter en möjlig vadplats utan resultat. Till slut är vi ända uppe vid glaciärtungan och kan enkelt ta oss över.

Det lockar föga att knata ned mot dalen igen och efter lite övervägande bestämmer vi oss för att ”gena” över Dielmmá och på så sätt slippa mycket av videt. Detta val innebär några hundra höjdmeter extra men en solig dag som denna känns det inte så betungande. Närmare 800 meters stigning och 200 meter nedåt frestar dock på med full Sarekpackning så det känns riktigt skönt att få av ryggsäcken när vi hittar en perfekt tältplats i gröngräset precis vid en liten bäck med svalt och friskt vatten.

Lägerplatsen. Tvätten hade torkat när vi kom tillbaka från Kanalberget.

Utsikten från lägret tar nästan andan ur en – vi kan blicka ned på Rovdjurstorget och bakom ser vi hela Rapaselet. Från den frodiga dalbottnen reser sig dramatiska fjälltoppar i Skoarkki- och Bielloriehppemassiven mer än en kilometer upp från älven. Låddebákte är lägre men ännu brantare från det håll vi ser den nu. Den toppen känner vi lite extra för eftersom vi stod på den några år tidigare och fick se Rovdjurstorget ur ett annat perspektiv. Det går nästan inte att titta sig mätt på denna vackra vy och vi väntar med att krypa in i tältet tills solens sista strålar lämnat de omkringliggande topparna. Att få vara med om detta är för mig den mest exklusiva semester som tänkas kan. Även om jag betalade en massa pengar till något resebolag skulle de aldrig kunna matcha upplevelsen.

Utsikt över Rovdjurstorget. Här syns tydligt vadplatsen över Rapaälven som går via den lite högre ön.

Kvällssolen lyser på topparna i Bielloriehppemassivet.

När man kämpat sig upp på höjd vill man gärna stanna där ett tag och en tältplats som denna finns det inte så många av. Nästa morgon möter oss med sitt mest strålande väder och efter att ha studerat kartan samt räknat dagar kommer vi glatt fram till att vi kan stanna här.Det finns fler fördelar med att tälta högt – utsikten, färre myggor och så är det inte så långt till topparna. Det senare drar vi nytta av och passar på att bestiga Kanalberget. Toppen erbjuder ett imponerande panorama men jag måste erkänna att vyn från lägerplatsen trots allt är vackrare.

En perfekt dag för toppbestigning. Från Kanalberget ser vi en stor del av Sarek. Till höger syns bland annat Sarektjåhkkås alla 2000-meterstoppar och Svarta spetsen.

På hemresan har vi lite tid i Jokkmokk mellan bussarna och tittar in i Edvin Nilssons fotogalleri. Det blir en trevlig pratstund med denna Sareklegend. Han undrar vilken väg vi gått och när vi berättar om vår fina tältplats nickar han igenkännande. Jo, han har legat däromkring flera gånger och spanat på björnar. Han börjar bli sliten i kroppen och kan inte göra så ansträngande turer längre. I dokumentären är han 18 år äldre och det framgår tydligt att han längtar tillbaka till tiden i Sarek. Jag längtar också ofta dit och är varje gång tacksam för att jag kan göra sådana vandringar; det är högsta nivån av livsnjutning.

Fredrik Neregård har skrivit böcker om Kebnekaisefjällen och om Sarek. Kanske blir det en liten vända i Sarek även denna sommar.

Publicerad i Fjället nr 2/2016