Hur länge håller utbyggnadsförbudet för vattenkraft i fjällen?
Ett mantra i dagens stapplande klimatpolitik är elektrifiering. Det lyfts fram som den universella lösningen för att pressa ned utsläppen av växthusgaser. Behoven sägs vara en dubblering mot idag, att Sverige 2045 - då målet om ”nettonoll” ska vara uppfyllt - ska producera 300 TWh. Den tillkommande produktionen ska ske primärt via kärnkraft enligt regeringen men även fortsatt vind- och solkraftsutbyggnad. 14 TWh forsar dock ”till ingen nytta” i de skyddade Nationalälvarna, hur länge kan det bestå?
Under de första 60 åren på 1900-talet byggdes Sveriges vattenkraft ut i stor skala, till en början i söder men successivt till de stora Norrlandsälvarna. Stora regleringsmagasin byggdes i fjällen, dalar dämdes över, forsar tystnade, samevisten sattes under vatten, renens vandringsleder klipptes av. Ingreppen var gigantiska men något ”folkligt motstånd” hördes inte i debatten. Billig el var framtiden.
Freden i Sarek är en milstolpe. Det var en överenskommelse 1961 mellan primärt Naturskyddsföreningen, Turistföreningen, Hembygdsrörelsen och statliga Vattenfall. Naturvårdsverket var ännu inte bildat. Motvilligt tvingades Vattenfall lova att inte bygga ut de flesta av de då kvarvarande oexploaterade stora älvarna längst i norr och därmed inte bilda gigantiska regleringsmagasin i fjällvärlden. Bl a fanns planer på att sätta byn Adolfström, med historia sedan silverbrytningen i Nasafjäll, vid Laisälven i Vindelälvens övre lopp under vatten. Heliga Fallet nära Kvikkjokk tystades dock för gott när den över 100 m höga Seitevaredammen byggdes och hemmanet Snavva sattes under vatten.
Överenskommelsen var viktig, men den uteslöt Vindelälven och hotet fanns kvar. Evert Taube tog till orda, protestvisan Änglamark skrevs och nationalskalden skrev till statsministern med det skarpa meddelandet ”Om detta får ske då skall djävulen och icke jag vara svensk”. 1970 meddelade Olof Palme att Vindelälven inte skulle byggas ut
Dock fanns hela tiden ett krypskytte mot det icke lagfästa beslutet att freda bl a Torne-, Kalix och Pite älv. Ett lagskydd som skulle vara beständigt över tid var synnerligen angeläget. I juni 1984 skrev jag på DN Debatt ”Dags för nationalälvar” med fokus på att riksdagen skulle ge Torne-, Kalix-, Pite- och Vindelälven ett lagstadgat skydd av högsta rang. Begreppet Nationalälv infördes i lagstiftningen 1993 och de fyra stora fick nio år efter debattartikeln sitt slutliga skydd. Men nu, i kölvattnet av energijakten mot 300 TWh, börjar krypskyttet igen, lagstiftningen till trots. 2021 gav tankesmedjan Timbro ut rapporten ”15 reformer för mer grön el”. Där står bl a ”Än idag kvarstår lagstiftning som hindrar utbyggnad av vattenkraft i en lång rad vattendrag. Främst handlar det om de så kallade orörda älvarna Torneälven, Kalixälven, Piteälven och Vindelälven.
Svensk Energis inventering från 2011 visade att potentialen för vattenkraft var 14 terawattimmar i de orörda älvarna. Därför bör vattenkraftsutbyggnad som tar stor hänsyn till vattenmiljön tillåtas i de orörda vattendragen. Ett alternativ till att helt avskaffa förbudet mot utbyggnad av de orörda älvarna, skulle kunna vara att möjliggöra omledning av vatten från nationalälvarna till andra älvar.” Det finns också enskilda riksdagsledamöter som gjort trevare i frågan. Även en reglering av mäktiga Vuojatädno mynnade vid Akkastugorna har det gjorts trevare kring. Alla inser dock att Taubes djävul snabbt skulle dyka upp i debattspalterna om planerna formulerades tydligare.
Med de snyltande namnet Laponia Center AB, Jokkmokk har det, tillsammans med ett norskt bolag, sökts tillstånd i Norge för överföring av 290 miljoner m3 vatten från svenska Bieskehávvre (Pieskehaure) via en 14 km lång tunnel in i Norge, regleringsamplitud 5 meter. Även den mindre Stáddájávvre vill sökanden tappa ur med 15 höjdmeter och leda vidare i en 5,5 km tunnel. Projektägarna är privata och hänvisar till de samiska rättigheterna över land och vatten, vilket man menar övertrumfar svensk lagstiftning, båda vattnen är skyddade enligt Miljöbalken. En flerårig skriftväxling mellan svenska och norska myndigheter pågår där frågan är hur detta projekt ska tolkas i förhållande till en ”Vassdragslovskonvensjon” mellan Norge och Sverige från1929.
I alla frågor om tunga naturexploateringar gäller samma gnagande orättvisa. En exploatör behöver bara vinna en gång medans skyddsintressena måste vinna gång på gång.
Ulf von Sydow
Fjällmiljöansvarig i riksstyrelsen