Hur grön är omställningen?

DEBATT Det kallas Grön omställning. Under den framtidspamfletten stoppas allt mer in, nya gruvor med ”sällsynta” metaller, ett skogsbruk med ännu kortare omloppstider, solcellsparker över bördiga jordar, allt högre vindkraftstorn i höjdlägen, mineralbrytning – noduler – från djuphaven, intensivare korttidsregleringar av kraftverksdammar, genomtvärande högspänningsledningar, större energislukande datahallar för hantering av kryptovalutor och AI-teknologi,…... Det lyfts fram som verktygen för att minska växthusgasutsläppen, elektrifiera processer och transporter, att öka tillväxten.

I och med Tidöregeringens kärnkraftsvurmande har uranförsörjning kommit upp i den politiska debatten. Sverige har ca 25% av Europas urantillgångar enligt SGU, huvudsakligen bundna i mycket låga koncentrationer i alunskiffrar, men blott 0,2% av världens uppskattade tillgångar. Fram till idag har svenskt uran bedömts som icke ekonomiskt brytvärt. Tillgångarna finns i huvudsak utmed fjällkedjan och inmutas i rask takt av utländska bolag, ofta med hemvist i Kanada eller Australien. En inmutning lägger en död hand över stora arealer, investeringar och framtidstro (baserat på annat än stora dagbrott) bromsas upp. Ett ovisst vänteläge uppkommer ofta i decennier. 

På 1970-80 talet då det svenska kärnkraftsprogrammet byggdes upp var det svenska intressen som agerade. LKAB prospekterade i Pleutajokk, Arjeplog, och här återfanns uranet i sprickmineraliseringar i urbergsgrunden. Idag är området ett utflyktsmål, Lulep och Alep Iksják. Provbrytningar visade på lägre halter än man först trott, projektet levde dock vidare och möttes av stora lokala protester. Till slut godkände kommunfullmäktige med en rösts övervikt en fortsättning. Nu flyttades bollen till regeringen. 

Innan regeringen, hösten 1981, väntades ta beslut backade LKAB ur projektet på grund av förväntad dålig lönsamhet och SKBF, Svensk Kärnbränsleförsörjning, meddelade att man inte ville köpa uran från Pleutajokk. Efteråt har det spekulerats om allt var ”ett luftslott” för att öppna för svensk uranbrytning. För testballongen valdes en avlägsen plats där inget motstånd förväntades när det lockades med arbetstillfällen och en blomstrande framtid. Provbrytning skedde i en 125 meter lång tunnel, idag vattenfylld och övertäckt. Än idag finns skyltarna kvar med text om radioaktiv strålning och de senaste undersökningar som gjordes 2012 visade på kraftigt förhöjda halter av uran och andra metaller i vatten nära området.

Efter det misslyckade försöket i Arjeplog flyttade intresset till norra Jämtland. Vid lågfjället Lilljuthatten nära norska gränsen, provborrades flitigt med SKBF som huvudman. M, mycket skedde ”diskret” och man ville på alla vis undvika lokal opinion, även om det var mycket gles befolkning i närområdet, Rötviken var närmsta ort. Platsen blev känd i riksmedia då ”husockupanter”, familjen Örnmarker från Moder Jord-kollektivet i Skåne, bosatte sig på det gamla hemmanet Höberg. Deras första motiv var dock inte att stoppa prospekteringarna utan det var ett utslag av gröna vågen och drömmen om att leva väglöst på naturens villkor. Det här är trakten där Kerstin Ekmans ”Händelser vid vatten” utspelar sig.

Kärnkraftsdiskussionen hade högt tonläge efter Harrisburg-olyckan i USA och folkomröstningen hade precis landat i ”avveckling med förnuft” till 2010. Valet 1982 stod för dörren och frågan lades i vänteläge, men rann sedan ut i sanden. Någon ansökan gällande Lilljuthatten eller Nöjdfjället kom aldrig till stånd.

Idag finns det ett stort intresse från utländska bolag att undersöka de svenska uranförekomsterna i fjällnära områden. Flera koncessioner är utdelade och provborrningar pågår. Motståndet är ofta kompakt bland närboende då det allt mer klarnar vad de ofta diskreta borrningsteamen sysslar med och vad de söker efter. 

Tidöregeringen drev den 5 november igenom ett borttagande av förbudet att bryta uran samt ändrar i miljöbalken och vill  senare ta bort det kommunala vetot gällande uranbrytning. Motivet sägs vara att när nu Sverige ska storsatsa på kärnkraft, Ryssland ska vi inte handla med och Kina är handelspolitiskt nyckfulla, måste vi bli självförsörjande på uranmalm.  Att all prospektering sker av utländska bolag och de sedan söker bearbetningskoncession innebär att eventuellt bruten malm kommer att säljas på en internationell marknad till högstbjudande. Då arbetslöshetssiffrorna här är låga blir det flyin-flyout arbetskrafts som inte lämnar skattekronor efter sig.

Svenska fjällnära områden riskerar att säljas ut och kvar blir stora dagbrott, förgiftat vatten och en utarmad bygd dit turismen inte vill komma åter. Det finns bara förlorare på detta – förutom de utländska prospekteringsbolagen.

Ulf von Sydow

Fjällklubbens miljöansvarige