Lisas stuga står kvar

Läs om en liten fjällstuga som många kanske inte ens känner till.

Väderkartan som visades på TV en kväll i april såg overklig ut, som om ett barn övat sig att rita stora gula solar tätt över landet. Vädret skulle bestå och Lappland var täckt av solar inför den stundande helgen. Trängtan blev för stark och bums bokades en tågbiljett mot norr. I den massiva trängseln på tunnelbanan, med stor säck på ryggen och skidfodral i handen på väg mot nattåget, undrade jag om någon annan där var på väg mot Lisas stuga eller ens känner till den.

Stugan, tillsammans med dess ursprungliga ägare och historia, är väl skildrad i Turist nr 5 både 1991 och 1992 samt utförligt av Stig Claeson i Till Fjälls 2001–2002. Den något udda sjuksköterskan Anna Elisabeth Zetterström (1889–1979), som arbetade i skånska Hörby, lyckades med envishet få tillstånd att uppföra den lilla stugan 1932 där Kaskasavagge möter Vistasdalen. Per Sarri i Nikkaluokta hjälpte henne att få materiel transporterat två mil uppför Vistasdalen under vintern och stugan byggd. Lisa återvände dit vårvinter och sommar under de närmaste 15 åren. Hon hade ett första arrendekontrakt på tio år som senare förlängdes. Stugan blev kvar och har varit olåst sedan 1960-talet.

Jag brukar komma till Vistas från norr och har under åren övernattat i Kieronstugan och gamla Alesjaurestugan som båda brunnit och även sovit i Miesakjaurestugan som nu är borta. Det är därför alltid med viss oro jag nalkas Lisas stuga. Samernas vajerförankrade dass i övre Vistas låg omkullblåst men trots höststormar, nederbörd i form av regn och ibland stora snömängder fann jag till min glädje att stugan står kvar.

Stugan i april 2018. Foto: Torbjörn Ivert

Skoterspåret passerar tätt invid och det är en populär rastplats där åtskilliga av olika skäl övernattat i de korta britsarna. Senaste vintern användes stugan som trångt natthärbärge av sex franska turister på väg mot Kebnekaise som lyckats navigera in i fel dalgång. En del inventarier har försvunnit men den olåsta stugan har sluppit meningslös vandalism av inredning, inte brunnit ned och står där än idag. Sommartid är stugan mer besvärlig att nå då stigen finns på motsatt sida älven.

Det finns ingen markerad vinterled in i Vistas. Skidåkning nedför Vistasdalen kan göras på några timmar och vara njutbar och enkel mot vårsolen vid skare eller när skoterspåret är hårt och uppkört, i sällskap med strömstaren som dyker efter föda där älven gått upp. Färden kan också vara hopplöst slitsam om det snöat några decimeter och spåret tappas bort eller för sent på våren med genomslag och högt vattenstånd. Jag har passerat platsen många gånger sedan första gången 1975. Fotografiet taget av Börje Rönnberg fanns som vykort i Nikkaluokta under några år. Visst underhåll utfördes 1987 och jämfört med bilden från 2018 har skorstenen blivit kortare, stöttorna vid entrén bytts och taket lagts om. Idag förvaltar Länsstyrelsen i Norrbotten Lisas stuga som skulle behöva lite tillsyn.

Valborgsmässoafton 1975, författaren till höger. Foto: Börje Rönnberg

Så underbart märkligt att något gammalt står kvar orört trots år med världskrig, globala umbäranden och konjunkturer som gått upp och ned. Kontrasten är stark mot gruvstaden Kiruna, nu präglad av immigration, där det gamla fina järnvägsstationshuset blivit en tegelhög, stadshuset snart skall rivas och hela stadskärnan flyttas.

Torbjörn Ivert är Fjällklubbsmedlem från Djursholm.

 Publicerad i Fjället nr 2/2018